tisdag 15 juni 2010

Hur är det möjligt? PTSD för att de mobbats på jobbet

....... jag läser i Dagens Nyheter om två kvinnor som drabbats av Post Traumatic Stress Disorder (PTSD) vilket är det känslomässiga tillstånd en person hamnar i efter att ha blivit utsatt för en mycket traumatisk händelse. Förr brukade man tro att bara de som t.ex. varit med om krig, där det fanns fara för deras liv drabbades, men i dag vet vi bättre. De som utsätts för psykiskt men även fysiskt våld (orsakad av t.ex. en psykopat) får erfara samma känslomässiga trauma vilket ger upphov till en rad mentala och fysiska hälsotillstånd.

Trots att Sverige var det första landet i världen att lagstifta mot arbetsplatsmobbning har inte ett enda av 8000 anmälda fall gått vidare till åtalsprövning.
Jag blir alldeles stum!

Lagtexten blir bara en massa vackra ord och helt verkningslös. Det spelar ju ingen roll, hur många lagar vi har - så länge ingen reagerar och ställer sig upp och säger - STOPP! Det här är inte okej!

Jag tänker så här;
* Alla är vi människor - medmänniska
* Olika men ändå lika -någon är gul, någon är svart, någon är vit
* Alla äter vi - olika saker och på olika sätt - någon med bestick, någon med pinnar och någon med händerna - men fortfarande är vi människor.
Se våra likheter och acceptera att vi gör olika - alla är vi medmänniskor!

Hör ni hur det knakar?.......... jag tänker!
Min känsla är att många gånger löser man mobbning på skolan/arbetsplatsen genom att flytta på den som mobbar eller den som mobbats och vad lär dem sig då? Ingenting!

Man tar bort problemet men det är fortfarande inte löst. Mobbaren hittar bara någon ny att mobba och den som mobbats blir bara mindre inuti, då flytten blir en bekräftelse på att man tar bort problemet, dvs han eller hon

Jag tror att mobbaren och den som mobbats måste sammanföras, göra saker tillsammans och lära sig att hantera och samarbeta och acceptera varandras olikheter. Tillsammans med en lärare. Ingen tycker om alla och det är okej men det måste finnas en acceptans för våra olikheter.

Lena

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar